För att jag måste.

Det är en otrolig känsla att hitta en nedskriven bön, någon månad gammal, och inse att man har fått bönesvar som då verkade helt omöjliga. Att se tillbaka och inse att det som var jobbigt, omöjligt, outrett, yrt, konstigt, svårt, dunkelt eller oklart plötsligt är över, fixat, avklarat med bonus, möjligt, utrett, klart, tydligt och, i viss mån, till och med enkelt.

Det funkar. Det är bara så. Det är inte alltid lätt att ha sagt åt Gud att jag vill följa dig, jag kan inte annat, jag har inget val, kosta vad det kosta vill, jag kommer att misslyckas, det kommer att skita sig, jag kommer att svika dig, men mitt hjärta vet att det vet att det aldrig, aldrig vill lämna dig. Men det är värt det. Tusen gånger om.

Det här är den Gud jag känner:

Men det skall inte vara nattsvart mörker där ångest nu råder.

Det folk som vandrar i mörkret skall se ett stort ljus,
över dem som bor i dödsskuggans land
skall ljuset stråla fram.
Det folk som du inte givit stor glädje,
låter du bli talrikt. De skall glädja sig inför dig,
så som man gläds under skördetiden,
så som man fröjdar sig när man delar byte.
Ty deras bördors ok, deras skuldrors gissel
och deras plågares stav bryter du sönder liksom i Midjans tid.

Ty ett barn varder oss fött, en son bliver oss given,och på hans skuldror skall herradömet vila; och hans namn skall vara:

Underbar i Råd, Väldig Gud, Evig Fader, Fridsfurste.

Så skall herradömet bli stort och friden utan slut
över Davids tron och hans kungarike.
Det skall befästas och stödjas med rätt och rättfärdighet
från nu och till evig tid.

Jes 9: 1, 2–4, 6–7