För att jag måste.

Konstiga och intressanta dagar när mycket har avslutats och det nya inte riktigt har hunnit börja. Måste medge att det känns lite som att vara i ett vakuum just nu – väntar på det som ska börja hända.

Gårdagskvällen var både avslutning och ny början. Den förtjänar extra uppmärksamhet. Jag sade hej då till världens bästa cell, som kommer att få goda dagar med de nya ledarna (som skriver intressanta och väl läsvärda bloggar här, här och här).

Det var lite sorgligt, men mest hoppfullt och väldigt pirrigt, när vi både berättade vad vi tycker så mycket om i de andra och gav råd och kritik till varandra. Ibland blev jag nästan lite orolig för hur det skulle gå. Men jag tyckte i alla fall att det var ögonöppnande och nyttigt. Framför allt glatt att höra vad man betyder för människor! Det var också så roligt att ge kort där jag hade skrivit ner vad alla cellisar betyder för mig. Sex och en halv timme satt vi där – är det sista cellen så är det!

Jag kommer att sakna er massor!

Sedan blev syster kvar och vi babblade vidare om allt vi inte hade velat utsätta alla andra för. Snart kom bror med i diskussionen och så satt syskonen H en halv natt och bekände allt möjligt för varandra och konstaterade konstiga saker som de andra inte kunde fatta (va? Det är ju alltid jag som … nej, men så där känner jag mig!). De som kan överraska mest är syskonen!

Den senaste tiden har det blivit verkligt för mig att jag ska bort, och många andra med mig. Det är tufft när man verkligen inser att man kommer att sakna människor när man far, men det kommer att bli så spännande! Det är också trevligt för mig att det är så många som är borta samtidigt som jag. Mitt Tysklandsfarande har klarnat nu, ungefär 18.2 bär det av till Dresden för några veckor, sedan språkkurs i Tübingen i mars och två veckor ledigt och i mitten av april börjar terminen. I augusti är jag här igen. Och i maj-juni, precis kring studenten, har jag ledigt! Jag är så glad över det, att jag kan gratta alla er som blir studenter då! Och har någon vägarna förbi Sydtyskland i vår – understå er inte att glömma att besöka mig

Det är en otrolig känsla att hitta en nedskriven bön, någon månad gammal, och inse att man har fått bönesvar som då verkade helt omöjliga. Att se tillbaka och inse att det som var jobbigt, omöjligt, outrett, yrt, konstigt, svårt, dunkelt eller oklart plötsligt är över, fixat, avklarat med bonus, möjligt, utrett, klart, tydligt och, i viss mån, till och med enkelt.

Det funkar. Det är bara så. Det är inte alltid lätt att ha sagt åt Gud att jag vill följa dig, jag kan inte annat, jag har inget val, kosta vad det kosta vill, jag kommer att misslyckas, det kommer att skita sig, jag kommer att svika dig, men mitt hjärta vet att det vet att det aldrig, aldrig vill lämna dig. Men det är värt det. Tusen gånger om.

Det här är den Gud jag känner:

Men det skall inte vara nattsvart mörker där ångest nu råder.

Det folk som vandrar i mörkret skall se ett stort ljus,
över dem som bor i dödsskuggans land
skall ljuset stråla fram.
Det folk som du inte givit stor glädje,
låter du bli talrikt. De skall glädja sig inför dig,
så som man gläds under skördetiden,
så som man fröjdar sig när man delar byte.
Ty deras bördors ok, deras skuldrors gissel
och deras plågares stav bryter du sönder liksom i Midjans tid.

Ty ett barn varder oss fött, en son bliver oss given,och på hans skuldror skall herradömet vila; och hans namn skall vara:

Underbar i Råd, Väldig Gud, Evig Fader, Fridsfurste.

Så skall herradömet bli stort och friden utan slut
över Davids tron och hans kungarike.
Det skall befästas och stödjas med rätt och rättfärdighet
från nu och till evig tid.

Jes 9: 1, 2–4, 6–7

Jag fattar inte vart tiden springer. Hösten har bara flugit iväg. Jag känner att jag vill summera den lite. Mest för min egen skull.

Hösten 2011

Höstens jobbighet: Stukad fot.

Höstens skolångest: Kandidatfunderingar. Kandidatpanik. Kandidaten sket sig och jag sket i kandidaten. Uppsatspanik. Äkta skolstress.

Höstens förändring: Flytt.

Höstens församlingsgrejs: Cellstart x2.

Höstens räddning: Kvällarna hos C, med stickningar, svamppaj och semlor.

Höstens familjetillökning: Ny lillasyster.

Höstens seger: Uppsatserna fixade och värsta skolkursen igenom (tror jag).

Höstens bästa belöning/födelsedagspresent: Israelresa tack vare en av uppsatserna.

Höstens nyt-tuli-tenkapoo: Balförberedelser.

Höstens, årets, decenniets, millenniets, världshistoriens bästa kväll: 5.12 då Arbetsgrupp Lahtinen-Holmbergs första, men förhoppningsvis absolut inte sista, självständighetsbal gick av stapeln.

Höstens resultat: Det finns en som alltid håller vad han lovar, som bär en genom allt och som överträffar ens förväntningar också när de är skyhögt ställda!

Höstens återstående: Två deadliner, ett julfirande och två grejer som faktiskt helst skulle få reda ut sig inom en snar framtid. Men efter allt det här är jag böjd att tro att de kommer att göra det.

Halv åtta på morgonen. Huset sover, ljusstakarna kastar sitt milda sken över rummet och jag sitter i morgonrock med trötta ögon utan att kunna sova. Tårna har varit domnade de senaste timmarna. Frisyren ser ganska dagen efter ut. Huvudet är fullt och själen överfull.

Den här dagen kommer att bestå av städning med en troligen lika trött E. Och obehärskade glädjeutbrott samt pastejätning. Kanske en kladdkaksbit också slinker ner, vi får se.

Jag tycker faktiskt att Tidernas bal gjorde skäl för namnet – tack vare alla fantastiska människor som bara såg till att det blev den bästa kvällen sedan Finland vann ishockey-VM. Efter två månaders väntan, planerande, fixande, funderande och efter de cirka tre mest intensiva dagarna på evigheter blev det äntligen dags! Känslan av att den galna idén som kom på TALD på allvar höll på att bli verklighet saknar motstycke.

Mat, människor, tävlingar, ljus, blåvitt, långklänning och framför allt dansdansdans kvällen lång. Dessutom vann jag priset för den mest fosterländska looken. Min ljusblå-mellanblå gammeldansklänning passar tydligen bra på självständighetsfest!

Maten räckte. Människorna trivdes. PA-systemet kom faktiskt upp i tid. Tekniken fungerade. Granriset började inte brinna. Ingenting gick sönder. Jag fick dansa en massa.

Med eller utan prins kan inte ens Askungen ha varit lyckligare.

Efter städningen ska jag, som alla andra, sitta och kommentera klänningar vid tv:n, viss om att ingen på slottsbalen kan ha det roligare än vi hade det i går. E – kan inte tacka dig nog. Samma gäller den tredje och mäktigaste parten i arbetsgruppen. Utan Honom hade det inte blivit till någonting.

To be continued. Nytt år – ny bal i Sibbo – the place to be!

Skulle gissa att det småningom kommer upp bilder åtminstone här och här.

Om bara en dryg vecka är det dags:

TIDERNAS BAL går av stapeln på Ljusbacka i Nickby, Sibbo den 5 december kl 18.30! Missa inte chansen att festa, dansa, äta gott, tävla, bli vald till personen med kvällens mest fosterländska look och umgås med härliga människor från halva Nyland! Övrig, viktig info finns här. Eller fråga mig direkt.

Och allt det här för bara fem (5) euro. Du har tid till onsdagen den 30 november att betala in dig till konto FI86 5561 0420 0194 08 (Bianca Holmberg). Det fungerar samtidigt som anmälan och det går inte att betala vid dörren, så se till att inte missa festen p.g.a. det!

Välkommen, vi ses på Ljusbacka!

En ängel flög förbi

Mot himmelen så fri

Men hon lämnade sitt leende på vår jord

Som en sol som värmer oss

Och som en himmels stjärnebloss

Så vi kan betrakta livets skeende med en tro

Att kärleken är

Vistelsen i Ekenäs började trevligt med semlebakning och Singstar hos lillebror T och susselisuss i privat logi eftersom hyggliga B lånade ut sin lägenhet trots att hon inte var hemma.

Jag var vid gott mod när jag for på jobb vid halv tio i morse. Farsdagsfest i Hangö. Sådant är najs, för folk på sådana ställen är avslappnade och lätta att slå sig i slang med.

Någonting sade mig faktiskt att jag borde ha tagit med mig yllesockorna, men efter en stunds funderande avfärdade jag tanken. Jag skulle gå med mina favoritstövlar hela dagen och behövde inga yllesockor. Trodde jag.

Ända tills jag kom fram till farsdagspartajet, efter minst tio minuters trasslande i Hangö (sälj ditt lokalsinne till mig om du har ett överlopps, jag är beredd att betala en slant för ett sådant). Utanför salen där alla aktiviteter försiggick stod en vakt som såg till att både pappor, barn och journalister tog av sig skorna.

Då ångrade jag bittert att jag inte hade följt maningen tidigare på morgonen. Jag hade nämligen en brun och en beige strumpa på mig.

Nå, ingen gav mig epitetet journalisten med de omaka strumporna och glad och nöjd for jag tillbaka mot redaktionen i Västis trevliga bil.

Sen såg jag bara nåt ljusbrunt i ögonvrån och på en bråkdels sekund hann jag tänka att nu krockar jag, innan det hördes en duns och hjorten flög i en vacker båge via motorhuven och landade i diket på höger sida om vägen. När jag hade stannat och stigit ur bilen hade den försvunnit som en oljad blixt och kvar stod jag med en kvaddad motorhuv och många tacksamma tankar för att jag levde. Tänk om det hade varit en älg, tänk om den hade krossat vindrutan, tänk om jag hade kört för fort, tänk om krockkuddarna hade utlösts och krossat mina glasögon, tänk om jag hade haft en bil bakom mig.

Jag körde tillbaka och tackade min skapare hela vägen. Sedan blev jag dyster över bilen, men ingen var arg. De tyckte det var viktigare att jag levde.

Så, i dag tackar jag för att jag lever och har både den fysiska och psykiska hälsan i behåll.

Så sjöng en ganska hes, lite falsk och mycket underhållande röst strax bakom mig i går kväll. Givetvis var jag inte sen att stämma in. Högt uppe på en läktare satt vi inklämda bland en massa gränsgrannar som taktfast och i kör skanderade ROSSIJA, ROSSIJA. Det vill säga då de inte för omväxlings skull ropade SUOMI.

Själv satt jag framåtlutad, iklädd en blå gratis-reklam-t-tröja och glodde ner på Granlund & co, omväxlande skrikande, sjungande, väsande och efter andan-dragande. En gång fick jag flyga upp och jubla.

Två gånger stördes koncentrationen av att en tom pappmugg kom flygande från de glada (i dubbel bemärkelse) ryssarna.

Den som inte gillar ishockey borde fara på match. Det är stämningen som gör det. Också när Finland faller på straffar. Det kallas valuta för pengarna.

Att lyckas få plats bredvid en av de bästa i tåget och oförhappandes ex tempore få ösa ur sig allt för någon som lyssnar. Att bli bjuden på nybakade semlor klockan 10 en lördagsmorgon. Att inviga en för mig ny simhall och sedan komma hem till hotell R44 och få ugnslax, kladdkaka och glass. Att promenera i höstsolen och Vasablåsten och känna sig fullständigt avstressad. Att sitta på kvällste och äta banan och babbla om allt möjligt viktigt men inte det jobbiga. Att hoppa in i en rödvit Volvo med choke och tillbringa kvällen med att babbla om allt och mycket och filosofera över livets konstigheter med den person i världen som jag känner mig mest avslappnad med. Att bli själaglad över ett ska vi träffas i morgon-sms. Att göra det och prata med nån som funderar på liknande saker som man själv men i ett annorlunda sammanhang och lära sig nåt nytt och sedan vara skönt personlig medan man petar ut paprikan ur pastasåsen. Att laga lasagne åt nån som uppskattar det. Att äta citronlakritsglass och tycka att det var godare än väntat.

Att vakna 05.00 en tisdagsmorgon och se HSCenters blåa ljus lysa mot en i natten, gå längs tomma, tysta, mörka gator, alldeles ensam, önska sig tillbaka och känna att maninget hellre vill än strunta i tåget och flytta in i någon tom lagerlokal någonstans i staden.

Att trött och sömnig se Malmintori och Mässcentrum och järnvägsstationen komma emot en och tänka att det är inte klokt att det finns ett ställe som Vasa.

Kusinen  hade en så bra rubrik att jag snodde den. Credit till henneför det.